lördag 26 december 2015

Doorbell har gått bort

2015 har inte varit mitt bästa år! Förlorade Misa i våras, jag blev otroligt ledsen men klarade av det. Nicki dog i höstas, jag börjar tappa kontrollen över mig själv och mina känslor. Nu Doorbell! På riktigt, hur många smällar ska man behöva ta. Jag kände att jag börjar kunna få kontroll på mig själv igen efter Misa och Nicki, jag börjar kunna se klart och tänka ordentligt. Men detta blir som ett nytt slag som gör att jag faller ner igen. Det jag såg idag kommer jag aldrig glömma. 

Idag var en bra dag. Det var lugnt ute och det var inget märkvärdigt. Jag var ute med Fabio och Ritza och gick långpromenad plus träning. Det var på kvällen sen när allt kastades om till total katastrof. Det är faktiskt inte rättvist längre och ibland undrar jag varför jag ens håller på med djur. 
    Doorbell har varit förkyld ett tag. Men Snowball brukar vara det varje år vid höst/vintertid så jag trodde inte det var konstigare än att han kan vara lite snuvig på vintern. Men när delar av familjen satt och kollade på film så kom Grim ner med Doorbell till mig och sa att hon såg sämre ut. Det gjorde hon också, hon var hängig. Huvudet gungade och ögonen hade hon svårt att hålla öppna. Sen såg andningen inte rätt ut, munne var öppen och hon liksom försökte hämta luft med en. Huvudet var uppsvällt. Att åka till veterinären på kvällen skulle ta allt som allt säkert 6 timmar innan vi skulle få åka hem. Mamma försökte då få tag på ö-veterinären. Men veterinären hann aldrig komma..
    När vi hade kommit en bit in i filmen så började jag överväga att sätta tillbaka Doorbell i sin bur eftersom hon kan behöva uträtta sina behov. En annan saks om var konstigt med henne var att hon absolut inte ville sitta i knät! Det brukar hon ALLTID annars älska, men inte nu. Nu satt hon på ryggstödet och var helt matt i blicken. Jag tog upp henne i min famn och skulle sätta tillbaka henne i buren men gick först in på toaletten för att se på henne i ordentligt ljus. jag lutade henne lite bakåt för att få ett bra syn över andningsvägarna. Men då rasslade det till i lungorna på henne och hon spratt ifrån allt hon bara kunde! Jag hade ett grepp om henne så jag tappade henne inte, men i samma sekund som hon rasslade till så blev hon rörlig fast helt lealös på samma gång. Jag la ner henne på golvet och hon kunde inte ens sitta upp, bara låg på sidan. Benen sprattalade så fort och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skrek på mamma "MAMMA HON DÖR MAMMA HON DÖR!" "MAMMA KOM!". Doorbell fick ingen luft, den kom bara ett slags dovt skrikande ljud från hennes hals och hon gapade så stort. Hon fick absolut ingen luft. Tårarna började rinna på mig och jag ville så gärna blunda men det gick inte, jag visste inte vad jag skulle göra. "Mamma vad gör hon!?" "Mamma vad ska jag göra!?". Hon bara låg där och fick ingen luft. Ofattbart. Mamma och jag sprang ut med henne i hopp om att frisk luft kan hjälpa, men det gjorde det inte. Helt otröstlig var jag och det var det västra jag sett och upplevt. Hon låg i mitt knä, levde fortfarande, men hon sakta med säkert kvävdes i mitt knä. Hon dog den kvällen och det gick rätt så fort. Jag klappade och höll om henne in till det sista och det var så fruktansvärt. 
    När jag tittade på henne sista gången när vi satt på verandan så hade hon slutat kippa efter luft och kroppen hängde. Känslan av hennes kropp på det viset, den lilla livlösa kroppen krossade mig verkligen sönder och samman.
    Vi tog in henne och la henne på bordet. Bara tittade på henne och klappade henne, försökte ta in vad som precis hade hänt. Kändes som det pågick i evigheter men varade säkert i några minuter. Blodblandad kroppsvätska hade nu börjat tränga sig fram genom luftvägarna, något måste ha brustit i hennes lungor som gjort den vattenfyllda och så att hon "drunknat". Tidigare idag hade min lillasysters Marsin också avlidit, på hennes femårsdag. Det var en tung dag att förlora två stycken underbara små djur. Doorbell skulle fylla 6 år om fyra månader och jag tycker det kommer bli så hemskt att Snowball ska få leva utan sin smabo. Dessa två kaniner är uppvuxna med varandra, äter, sover, lever med varandra. Dom sitter alltid sida vid sida i buren och håller ihop utanför buren.
     Detta må "bara vara en kanin" men jag talar nog för många djurägare att det inte "bara är en kanin", hund, katt eller vad det nu kan vara för slags djur som man mister. Jag har starka band med detta trevliga djur. Detta var det absolut hjärtekrossande som jag sett med mina egna ögon. Jag kan inte förklara tomheten och känslan av hjälplöshet som jag kände när hon bara låg där och kämpande för livet. Att sitta med henne i knät och känna hur livet rinner hur hennes kropp. Fruktansvärt! 
    Jag fick Doorbell 2010 och hon var då mitt första djur som verkligen jag kunde kalla för MITT! Sen dess har jag brunnit för kaniner. Minns att i högstadiet spenderade jag timmar av att bara forska och leta ny fakta om kaniner och dess skötsel. Jag har haft två kullar med Doorbell. Den första kullen fick bli till hjälp för teddytassens kaningård's avelsarbete och hennes avkommor lever vidare där. Det var ett roligt och lärorikt äventyr. Mitt intresse för kaniner svalnade tyvärr av när jag fick kärleken i mitt liv Nicki. Men hon levde inte dåligt för det. Hon fick följa med till Dingle och blev älskad av alla mina vänner där, sen fick hon stanna hemma och bo med Snowball på heltid igen och då var det min bror Grim som hade huvudansvaret för henne då jag var i skolan på veckorna. 
   Jag vill minnas Doorbell som ett djur som fångade mitt intresse och alltid har legat mig varmt om hjärtat. Hon var en påhittig kanin med stor personlighet och attityd. Hon hade sina egna små fix idéer för sig så som: var hon i sängen och det var skrangligt så skulle hon bädda och man såg på henne hur irriterad hon kunde bli om det inte var rakt och jämt. Hon är en kämpe! Hon har lurat döden en gång då det verkligen var nära, men hon repade sig och levde gott i flera år. Denna kanin var trogen till sitt hus, hon sprang aldrig bort och jag kunde ha henne lös utan sele. Hon älskade mest av allt att få vara i sin sommarhage under sommardagarna, den var stor och där levde hon loppan. Hon gillade inte när hundarna var henne upp i ansiktet, då kunde hon boxa till dom på näsan med sina tassar elr ta till bettet. Hon var odräglig som liten, men utvecklades till världens underbaraste sällskapskanin. 

Minnen i bilder med Doorbell!




Doorbell och Snowball
Doorbell och Hugo



























Nu besväras hon inte längre av andningsbesvär och hoppar säkert glatt i kaninhimlen. Ditt stora personlighet kommer leva kvar i mitt hjärta <3

2010-03-15 - 2015-12-26
Teddytassens Doorbell

1 kommentar:

  1. Underbara Doorbell! ❤❤❤ Kommer alltid att minnas henne! Kram till dig!

    SvaraRadera